Allt är tillräckligt

Ni vet dem här ridpassen som kommer som ett slag emot ansiktet så att det nästan känns som om det gjorde ont. Att någon stod med sin öppna hand och drog till mig över ansiktet. Ett sånt ridpass har vi alla, då och då, oftare/sällan. Men vi alla har dem, dem kommer rullandes som om vi bara sitter där och väntar på dem. När det går som bäst så fruktar man för att nästa ridpass ska gå sämst. Ni vet känslan av att känna sig hopplös, inte göra något rätt. Spelar ingen roll om jag har ätit frukost eller inte, allt blir bara fel fel fel. Du vet inte hur du ska bära dig åt, ska du vänta tills nästa ridpass eller fixa det nu?

Ett sådant ridpass hade jag igår, när allt gick snett. Visst ska man ha sådana ridpass också, har haft det förut så det är inget som direkt plågar mig på något sätt. Det gör mig bara ledsen, riktigt ledsen. Jag vet att jag har en häst som kan ta mig långt om jag rider den rätt. När jag inte kan rida rätt vid just det tillfället så blir det fel, ibland otroligt fel. En press jag alltid har i huvudet är att rida rätt. När jag som igår inte levererar så bra som jag tänkt ifrån början så blir jag besviken. Jag börjar rota i vad jag gjorde fel, hur jag kan förbättra mig osv. Sedan inser jag att hur mycket jag än tänker och klurar på vad jag gjorde fel det där ridpasset så kommer jag alltid tillbaka till en ända punkt. Och det är att det kan alltid gå sämre.

Hur många gånger har vi ryttare inte ramlat av på ett ridpass, vissa tackat för att dem inte bröt foten och vissa för att dem inte dog. Vissa överlever allt och är som Stålmannen. Vissa är svagare. Just idag är jag glad för att jag gjorde det, jag satte foten i stigbygeln, tog mitt pack och drog ner till ridbanan och gjorde det bästa av alla förutsättningar jag hade. Levererade på den nivån vi kunde idag och nöjer mig med det. Just den meningen, nöjer mig med det är en mening som jag måste rista in i mitt huvud. Kunna erkänna för mig själv att det här var tillräckligt bra för att sitta av ifrån hästens rygg och gå in i stallet och vara nöjd.

Usch för dem ridpassen, men usch vad mycket vi lär oss av dem.

Bilder ifrån igår.

Sjuka ideal...

Här om dagen var jag med om någon så sjuk hädelse som verkligen sårade mig, jag vart riktigt ledsen. 
 
Dagen började som vanligt, tills en av mina kompisar hörde av sig till mig och sa att hon orkade inte mer. Jag (såklart) frågade vad som hade hänt. Då skickade hon en screen på en konversation som hon haft med några kompisar, ellar ja fd kompisar. Jag vet ärligt inte vilka som höll med den personen som skrev det och jag tänker absolut inte dra några namn då dem probably inte vill synas här. 
Dem hade av någon sjuk anledning kallat henne ful, tjock och allmänt taskiga och elaka saker, rakt till henne i en konversation. 
Just i den situationen höll jag på att spricka, ni anar inte hur arg jag vart. Helt galet, jag tycker synd om mina föräldrar som jag gick liiite crazy på. 
 
Om vi tänker oss alla ideal, i mode tidnignar, på reklamer och på hemsidor, ja överallt. Dem omringar oss överallt och vi kämpar igenom vardagen för att inte påveras av dem. Det sista en person som ser "normal" ut, dvs med fett och lite hull på kroppen (som vi alla har) behöver höra är att man är tjock eller ful. Hur gammal eller ung man än är så säger man inte så. 
Dagens samhälle verkar verkligen ha två sidor, antingen att vara helt emot alla ideal eller att hålla med om dem, det finns inget median där emellan, där man kan slappna av och hitta sig själv. Confidece building. Hela tiden gå på spänn och undra vad folk tycker och tänker, hur dem kollar på en. 
 
Det här är inte okej, jag vet att både du jag och ni andra vill inte leva i ett samhälle där man ser ut som en pinne är normalt och att ha muskler och fett på kroppen är fel, eller tvärt om. Det kommer att spåra ut och den dagen det händer vill inte jag leva. Jag är så otroligt less på att hela tiden höra att man ska ha ett thigh gap, smala ben pinne armar, även om det häller inte är fel. Jag kommer att se ut såhär, min kompis kommer att se ut som hon gör och och du komemr att se ut som du gör. Det vill jag att du och alla andra på den här jorden accepterar. 
 
Jag menar inget emot dem smala i det här inlägget, jag lyfter tydligt fram en händelse där ungdommar går emot en annan ungdom för att dem är så kallade "tjocka". Skulle kunna skriva ett likadant inlägg om hur "smal" man är. För det gäller exakt samma saker. Men just i det här inlägget lyfter jag fram händelsen som hände för ett par dagar sedan som stack mig rakt i hjärtat.
 
Jag blir bara så ledsen, att en så fin person som står upp och stöttar var ända människa och vill allas bästa får bullshit kastat rakt i ansiktet. Hon är värd så mycket mer än att höra hennes brister och hur hennes utseende hänger ihop med hennes personlighet. Jag tänker göra allt för att få henne att må bra igen. Hon ska inte ge upp och inte ni häller, jag tror på er alla och jag vet att ni kommer att lyckas, ni är grymma och så otroligt fina precis som ni är. Thigh gap eller inte, underviktig som överviktig.
 
 
 

Ångest & Ridsporten

Att kunna slappna av en sekund och ta ett djupt andetag tillhör inte min vardag. Ni som har följt mig här ett tag vet hur jag har gått fram och tillbaka med att tävla och inte. Att jag i ena sekunden vill satsa allt och sedan inte. Det är inte lätt, jag lever med ångest, över allt. Min och hästens prestation betyder allt för mig men min ångest förstör det roliga med allt i princip. Jag tänker ofta på hur andra uppfattar mig, vad dem tycker och tänker om mig. Även om det inte spelar någon roll alls vad dem tycker, så registreras det i mitt huvud ändå. Ångesten påminner mig hela tiden om dem här negativa sakerna och får mig att bygga upp en vägg emot mina mål. Den får mig att sätta krav på mig själv som ingen annan har. Jag inbillar mig saker och ting som folk möjligtvis tänker och tycker om mig.

Jag önskar att det var lika lätt att skriva som att prata, skriva som att tänka. Utanför ridsporten har jag super starkt självförtroende men på hästryggen händer det något med mig. Jag tror inte på mig själv eller på Campari. Han är världens finaste häst.
Jag brukar inte se potential i hästar då jag inte är så pass erfaren att kunna se det. Men i Campari så ser jag en slags gnista som vill fram men som vi måste jobba fram. Redan första gången jag såg honom, på annons. Då såg jag att det här är en häst för oss. Och det var det. Jag har aldrig träffat en så pålitlig häst som honom, han hoppar ALLT, vill ALLT och visar det så tydligt. Jag älskar honom mer än allt annat, han är min allra bästa vän. Vi kör ihop oss ibland, men så är livet, right? Han kämpar med mig, mot mina mål och against min ångest. Han stöttar mig alltid och finns ALLTID där för mig.

Jag vill jobba bort min ångest, den förstör bara för mig själv, ingen annan. Jag vill så mycket och jag ska se till att jag ska hinna göra allt jag vill innan livet är slut. Men då måste jag också tro på mig själv. Och det är oftast där det brister. Där rasar liksom kedjan ihop. Jag har mycket att jobba på och jag är ung och jag hinner ta itu med mina problem och jag kan komma långt om det verkligen är det här jag vill. Vilket det också är, jag tänker ta vara på varje sekund jag får i sadeln. Från och med nu.

Ridsporten betyder så mycket för mig att jag inte vill ge upp, då hade jag gjort det för länge sedan. Jag älskar hästar, jag älskar gemenskapen och jag älskar alla häst människor. Vår sport är unik men en av de finaste sakerna som jag kommer att få ta del av i mitt liv. Campari är med på den resan, att ta mig uppåt, jag tror på honom, från och med nu. Vi två är som ett team, som jobbar med varandra inte emot varandra. Vi ska ha så kul ihop, älska varandra till livets sista andetag. Campari är allt för mig, världens finaste häst. Ilysm.

Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se