Ridsporten skrämmer mig

Det här inlägget kommer att vara väldigt provocerande för säkerligen många av er där ute, därför vill jag varna att jag tar absolut inte emot kränkande kommentarer eller liknande. Alla sådana kommentarer tas bort eller står kvar fast obesvarade. Ni med konstruktiv kritik är välkomna och ni som faktiskt är intresserade av att läsa om mina tankar kring rubriken ovanför.
 
För några dagar sedan så postade Tyra Sjöstedt en video på sin häst Corvara på Instagram (@tyra_sjostedt). Jag kan säga att jag vart helt seriöst rädd när jag läste några av kommentarerna som publicerades där.
 
Den första frågan jag ställde mig var:
Har folk ingen spärr, när går det för långt?
Nej, tydligen inte. Jag precis som många andra inom den här sporten tänker längre än vad näsan räcker. Tydligen inte alla, vilket visade sig vara fler än vad jag hade räknat med. Folk har ingen spärr och det är det som skrämmer mig mest av allt. Man tror helt seriöst att man kan publicera vilka kommentarer som helst, säga exakt vad man tycker om hur en person rider en häst. Nej, jag tycker inte att det ska gå till såhär, jag blir rädd och förbannad. Hur kan det gå såhär långt?
 
Jag precis som många andra har hört att "den där hästen är lätt att rida" hur ska du som aldrig har suttit upp på hästen, kanske bara ha sett en 10 sekunders video bedöma hur pass bra ryttaren rider eller hur pass svår hästen är. Personligen tycker jag att det är svårt att utesluta bara första gången jag sitter på hästen. Hästar behöver tid, precis som vi människor. Vi lär inte känna varandra på 10 sek, vi behöver tid.
 
Våran förra häst Chaconne var väldigt provocerande för många. Han såg väldigt lätt ut att rida, både när man stod bredvid och när man tittade på en film. Men så var det inte. Varje ridpass fick man kämpa häcken av sig för att han ens skulle sänka sig lite. Ibland kunde man gå ut ur ridhuset dygn svettig. Det är dem detaljerana som ingen ser, den vardagliga träningen när ingen tittar. Det är den som avgör vad som kommer att hända på träningen/tävlingen. Allt kommer inte som en dans. Allt är inte så lätt som det ser ut att vara. Ett steg i en piruett tar kanske en månad att få till, förstår ni vilken träning och hur mycket tid det ligger bakom dem få sekunderna som man faktiskt får till det. 
 
Jag tycker att vi inom ridsporten, alla ryttare tillsammans borde tänka om. Elit som nybörjare. Små barn i vissa stall vågar inte ens vara med på en P & J för att "det är folk som kollar på en". VI måste ändra på det, det är upp till oss att lyfta fram varandra. Det är upp till oss att göra skillnad. Såhär ska det inte behöva vara, folk ska inte vara rädda för att visa upp sig och sin fina häst. Man ska vara stolt, över den vägen man faktiskt har tagit. Vem vet? Hästen kanske har gjort ett enormt framsteg, från att bara stå på bakbenen och slå bakut till att lyssna i alla gångarter och hoppa 50 cm stadigt. Det är en väg som jag skulle vara stolt över, det är dem små framstegen som räknas.
 
Håller ni med mig?
 
 

Morgonpass

Idag har vi kollektivet fram till insläppet, dvs ungefär vid 15 tiden. Vi ska "starta upp allt" så att säga. Fodra-utsläpp-lunch sedan åka hem. Sedan tillkommer det lite saker emellan såklart. Jag tycker att morgonpassen är roligast, det är som lugnast då. Utsläppet kan vara väldigt jobbigt, speciellt på nyårs afton. Men värst är nog insläppet/kvällen. Tur att vi inte har det iallafall. 

Sedan så kommer Linus med familj hit, vi firar alltid nyår tillsammans. Det är super roligt. Det roliga är att vi alltid har gjort det, så långt jag minns. Kommer inte ihåg en ända nyårs afton som vi inte har firat ihop med dem.

Mer uppdatering kommer senare! 
Ta det lugnt med raketerna, speciellt nära alla dessa stall !!



Campari - 30/12

Well Well, vart ska jag börja? 

Camapri gick inte så hårt igår, det var mest träning på lydnadsövningar, bom-halt-volt-bom på en långsida. Han lugnade ner sig efter ett tag och vart riktigt fin. Han har fortfarande svårt att vara stadig mellan båda händerna och samtidigt få med sig bakdelen vilket vi måste öva på.

Idag där emot så hoppade vi, vi började med att lägga ut trav-galopp bommar, när han var avslappnad och började sänka sig mer så gick vi över till en liten "bakdels övning". Det innebar att man ska ha en bom sedan (för Campari) 2,5 meter mellan bommen och ett kryss. Sedan kommer man i mellan trav typ, ganska kontrollerat. Travar över bommen och hoppar krysset. Vi höjde sedan upp ribban lite så att han fick träna baken ännu mer. Det gick super bra. Sedan rullade vi in markbommen och höjde ytligare lite till. Emma slutade på 85cm och jag slutade på 110cm. Jag är super nöjd över alla, Emma, Campari och mig själv.

Att tänka på!
Ja är expert på att hålla i hästen för mycket fram till hindret, den går kort kort och då blir inte språnget så bra. Det misstaget gjorde jag och det ångrar jag mer än allt idag. Jag höll i honom för mycket vilket resulterade i att han rev rejält med frambenen och klev nästan på bommen. Det kunde ha slutat riktigt illa. Jag är glad över att ha en häst som hoppar i alla lägen. Men när jag gör sådanna missar så kan det bli farligt.

Allt gick bra iallafall och det är det som räknas tycker jag! 



Här skriver du lite information om dig kanske, vad din blogg handlar om och något om dig? Skriv vad du vill eller skriv ingenting alls. Kram HannaVic.se